Sågverksepokens uppgång och omvandling

Då man vistas i runt Ångermanälvens mynningsvik, mellan Hammarsbron och Höga kusten-bron, är det svårt att undvika att se lämningarna av den så kallade sågverksepoken.

Om man är det minsta intresserad av sin hembygd så är det två frågor som blir aktuella. Vad orsakade den explosiva utvecklingen av trävaruindustrin och omfattningen den nådde på några år? Och sedan, varför försvann nästan all verksamhet?

Uppgången

Från att de 3 första ångsågarna byggdes på mitten av 1850-talet fanns som mest 36 ångsågar inom nuvarande Kramfors kommun i början av 1900-talet. Då hade också ångsågarna helt ersatt de vattendrivna sågar som fanns sedan tidigare.

Flera faktorer samverkade.

  • Först av allt så steg efterfrågan på trävaror i världen. Industrialiseringen i Västeuropa pågick för fullt och världshandeln ökade i omfattning.
  • I Sverige fanns politiska regleringar som gjorde att trävaror inte fick exporteras från norrländska hamnar (för att skydda järnindustrins bränslebehov som ansågs viktigare). Dessa regleringar plockades undan för undan ner.
  • Sedan avskaffades både Sveriges exporttull  och andra länders importtullar som tidigare var mycket höga.
  • Sverige hade mycket skog i bra dimensioner kvar till skillnad från andra länder som avverkat sina skogar.
  • Ångermanälven och dess djupa mynningsvik gav idealiska förutsättningar för flottning av timmer samt utförsel av sågade varor.
  • Det fanns också gott om arbetskraft som kom från andra delar av Sverige och Finland.

Omvandlingen

Idag finns inte många sågverk kvar om man räknar antalet. I flera generationer har utflyttning och nedläggningar präglat området. Några faktorer, åtminstonde i början av 1900-talet bör ha varit:

  • Så småningom var skogarna urhuggna på de lönsammaste dimensionerna. Kortsiktighet hade präglat skogsavverkningarna.
  • Konkurrens från Ryssland.
  • Konkurrens från massaindustrin som kom i gång runt 1900.
  • Depressionerna i början av 1920- och 1930-talet påverkade naturligtvis också.
  • Det stora antalet mindre sågverk som hade svårt att klara sig i konkurrensen lades ner tidigt.

Ådalshändelserna 1931 blev ett tydligt exempel när både samhället och konjunkturen svek. Hungermarschen 14 år tidigare är ett annat exempel.

På 1920-talet och framåt blev det vanligt med rötbehandling av sågat virke. Stora mängder kemikalier under lång tid har gett upphov till minst sagt allvarliga miljöskador. Dioxin och tungmetaller är vanligt förekommande vid många av de nedlagda sågverken.

Idag

Bollstasågen som ägs av SCA finns kvar och är ett av Sveriges största sågverk. En jämförelse med sågverken på slutet av 1800-talet visar följande:

  • Litet sågverk, slutet 1800-talet, ca 20 kubikmeter per anställd och år.
  • Stort sågverk, slutet 1800-talet, ca 70 kubikmeter per anställd år år.
  • Bollstasågen, år 2011, minst 3 500  kubikmeter per anställd och år. Det hyvlas också en hel del, detta är inte inräknat.

Siffrorna är inte så exakta men det är ändå tydligt hur mycket effektivare sågverk är idag om man ser till hur mycket som produceras per anställd. Idag har en anställd kunnat ersätta det arbete som det krävdes upptill 200 personer för drygt 100 år sedan.

Bollstasågen sågar år 2011, 470 000 kubikmeter per år. Ett större sågverk i slutet av 1800-talet sågade ca 40 000 kubikmeter per år.

Källor och länkar

Annonser
Det här inlägget postades i Sågverksepoken. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s