Almarna vid Kramforsviken

I utkanten av ett industriområde får jag syn på några träd som inte verkar passa in. Vid en närmare koll så upptäcker jag att det är almar. Alm är ett sällsynt inslag i dessa trakter, men verkar bli allt vanligare.

De har förmodligen spritt sig från parken längs Kramforsån några hundra meter bort. Det finns även lönnar i närheten. Bävrar har gått hårt åt andra trädslag men lämnat almarna och lönnarna i fred. Kanske är det den hårda veden som gör att får vara kvar.

Publicerat i Alm, Lönn, Sågverksepoken | Lämna en kommentar

Sågverksepokens uppgång och omvandling

Då man vistas i runt Ångermanälvens mynningsvik, mellan Hammarsbron och Höga kusten-bron, är det svårt att undvika att se lämningarna av den så kallade sågverksepoken.

Om man är det minsta intresserad av sin hembygd så är det två frågor som blir aktuella. Vad orsakade den explosiva utvecklingen av trävaruindustrin och omfattningen den nådde på några år? Och sedan, varför försvann nästan all verksamhet?

Uppgången

Från att de 3 första ångsågarna byggdes på mitten av 1850-talet fanns som mest 36 ångsågar inom nuvarande Kramfors kommun i början av 1900-talet. Då hade också ångsågarna helt ersatt de vattendrivna sågar som fanns sedan tidigare.

Flera faktorer samverkade.

  • Först av allt så steg efterfrågan på trävaror i världen. Industrialiseringen i Västeuropa pågick för fullt och världshandeln ökade i omfattning.
  • I Sverige fanns politiska regleringar som gjorde att trävaror inte fick exporteras från norrländska hamnar (för att skydda järnindustrins bränslebehov som ansågs viktigare). Dessa regleringar plockades undan för undan ner.
  • Sedan avskaffades både Sveriges exporttull  och andra länders importtullar som tidigare var mycket höga.
  • Sverige hade mycket skog i bra dimensioner kvar till skillnad från andra länder som avverkat sina skogar.
  • Ångermanälven och dess djupa mynningsvik gav idealiska förutsättningar för flottning av timmer samt utförsel av sågade varor.
  • Det fanns också gott om arbetskraft som kom från andra delar av Sverige och Finland.

Omvandlingen

Idag finns inte många sågverk kvar om man räknar antalet. I flera generationer har utflyttning och nedläggningar präglat området. Några faktorer, åtminstonde i början av 1900-talet bör ha varit:

  • Så småningom var skogarna urhuggna på de lönsammaste dimensionerna. Kortsiktighet hade präglat skogsavverkningarna.
  • Konkurrens från Ryssland.
  • Konkurrens från massaindustrin som kom i gång runt 1900.
  • Depressionerna i början av 1920- och 1930-talet påverkade naturligtvis också.
  • Det stora antalet mindre sågverk som hade svårt att klara sig i konkurrensen lades ner tidigt.

Ådalshändelserna 1931 blev ett tydligt exempel när både samhället och konjunkturen svek. Hungermarschen 14 år tidigare är ett annat exempel.

På 1920-talet och framåt blev det vanligt med rötbehandling av sågat virke. Stora mängder kemikalier under lång tid har gett upphov till minst sagt allvarliga miljöskador. Dioxin och tungmetaller är vanligt förekommande vid många av de nedlagda sågverken.

Idag

Bollstasågen som ägs av SCA finns kvar och är ett av Sveriges största sågverk. En jämförelse med sågverken på slutet av 1800-talet visar följande:

  • Litet sågverk, slutet 1800-talet, ca 20 kubikmeter per anställd och år.
  • Stort sågverk, slutet 1800-talet, ca 70 kubikmeter per anställd år år.
  • Bollstasågen, år 2011, minst 3 500  kubikmeter per anställd och år. Det hyvlas också en hel del, detta är inte inräknat.

Siffrorna är inte så exakta men det är ändå tydligt hur mycket effektivare sågverk är idag om man ser till hur mycket som produceras per anställd. Idag har en anställd kunnat ersätta det arbete som det krävdes upptill 200 personer för drygt 100 år sedan.

Bollstasågen sågar år 2011, 470 000 kubikmeter per år. Ett större sågverk i slutet av 1800-talet sågade ca 40 000 kubikmeter per år.

Källor och länkar

Publicerat i Sågverksepoken | Lämna en kommentar

Halsviksravinen

Halsviksravinen är en frodig dalgång full med för Ångermanland ovanliga växter. Vittrad basisk diabas, ett flertal bäckar och ett gynnsamt lokalklimat skapar de rätta förutsättningarna för att sydliga och västliga växter ska trivas.

Besöket sker  i mitten av juli. De vita hässleklockorna (Campanula latifolia) blommar för fullt och syns på lång väg. En gammal alm (Ulmus glabra) finns i den södra delen av reservatet, en delvis igenväxt stig leder dit. Den har fröat av sig och här och var kommer det upp nya almar. Det finns också gott om lönnar.

Publicerat i Alm, Höga kusten, Lönn | Lämna en kommentar

Nylandsruten

Det här besöket sker i stämningsfullt väder. Ett kraftigt regnväder närmar sig söderifrån och bergstopparna försvinner in i de lågt gående molnen. Trots att det inte har börjat regna ännu är det fuktigt. Lågtrycksvirveln föser in fuktig luft från Bottenhavet. Fuktslöjorna rör sig oroligt uppför branterna.

Vandringen går uppför Nylandsruten. Överallt dryper det av vatten, små vattenfall hörs under bergskanter och träd. Mossorna lyser intensivt grönt. Det givna målet är långskäggslaven som är en av Skuleskogens sevärdheter. Den ska finnas i bergets norrsluttning på cirka 275 meters höjd. GPS:en visar vägen.

Platsen består av gammal granskog, ganska tät men på några håll har träd fallit omkull och skapar lite luckor. Djurstigar går i serpentiner uppför branten. Små raviner, ormbunkar, och porlande bäckar rinner under jorden. Det är svårt att gå på skrå i branten.

Till slut hittar jag en gran som har en 1,5 meter lång lav hängandes och är säker på att ha hittat rätt. Skogen känns på något sätt väldigt levande här…

Det börjar skymma så smått och jag beger mig skyndsamt hemåt.

Publicerat i Höga kusten, Utflyktsmål | Lämna en kommentar

Åter till Lillruten

Vid ett ett återbesök till Lillruten hittar jag några nattvioler (Platanthera bifolia) strax nedanför branten. De vita blommorna lockar till sig nattfjärilar och gör också att de är lätta att upptäcka.

Nattviol är en orkidé som blommar runt midsommar.

Publicerat i Lillruten | Lämna en kommentar

Dalsjöfallet

Den senaste tidens regnväder gjorde det lämpligt med ett besök till Dalsjöfallet. Vägen till fallet går över det kalspolade och karga Forsberget till bäckens utlopp från Dalsjön.

Den lugna bäcken övergår snart i en fors med mängder av vattenfall. Det största vattenfallet ser ut att vara ca 3 meter högt. På vissa ställen rinner vattnet över svagt sluttande hällar istället.

Vattnet känns ljummet, möjligen så är det Dalsjöns ytvatten som rinner ut genom bäcken. Alldeles runt forsen finns det också en hel del lönn insprängt i den annars så grandominerade skogen. Fukten som bildas av forsen gynnar också ormbunkar.

Bäcken försvinner ner i dalgången nedanför och rinner så småningom ut i Norrfjärden.

Publicerat i Dalsjöfallet, Lönn, Utflyktsmål | Lämna en kommentar

Ek och Cembratall

Ekplantor (Quercus robur) blir allt vanligare här i trakterna. I somras hittade jag en ekplanta bredvid en stig som jag ofta går.

Ekplanta.

Bredvid finns också en cembratall (Pinus cembra). Den har blågröna yviga barr som sitter i knippen om fem. De är lätta att känna igen på sin speciella färg.

Cembratall.

Närmsta träd finns på gårdstomter några 100 meter bort. Kanske har båda eken och cembratallen såtts av en och samma nötkråka (Nucifraga caryocatactes) för några år sedan. Ett matförråd som grodde i stället för att ätas.

Publicerat i Cembratall, Ek | Lämna en kommentar